mStore
STÄNG

Gratis standardfrakt vid köp över 2 000 kr 🚚

Visar priser med moms
background1

På tapeten 
– aktuellt inom svensk skola.

Här delar våra samarbetspartners med sig av sina tankar och reflektioner med avstamp i den aktuella skoldebatten.
Med hjärtat i klassrummet.

Jonatan Tensetti

Jonatan Tensetti, lärare och utbildningspolitisk talesperson.

 

Jonatan: AI=Apple Intelligence

På WWDC såg vi en rad olika spännande nyheter från Apple då de presenterade iOS 18, iPadOS 18, MacOS Sequoia och de andra opertivsystemen.

För dig som arbetar i skolan är det särskilt värt att notera de senaste framstegen inom Apple Intelligence som Apple presenterade. Dessa nyheter är inte bara tekniskt imponerande, utan har också potentiellt enorma implikationer för hur vi undervisar och lär ut i klassrummet.

Det som fångade mitt intresse mest var alla funktioner som rör Apple Intelligence. Apple har nu integrerat ChatGPT från OpenAI direkt i Siri och därmed i hela systemet, utan att kräva ett konto, direkt på enheten. Detta innebär att varje elev potentiellt har tillgång till avancerad AI direkt i sin ficka utan GDPR-problematiken.

Tänk dig att dina elever kan få hjälp med sina läxor genom en chattbot som inte bara kontrollerar stavning utan också ger feedback på tonalitet och stil i realtid. Dessutom har Apple introducerat bildgenerering i anteckningar, vilket gör det möjligt för elever och lärare att skapa och använda visuellt material snabbt och enkelt i klassrummet.

För skrivprogram har Apple lanserat skrivhjälp med korrekturläsning, vilket kan underlätta skrivprocessen för både elever och lärare. Detta verktyg kan automatiskt upptäcka och rätta grammatiska fel och erbjuda förslag på förbättringar, vilket kan förbättra elevernas skrivfärdigheter och spara tid för lärare.

"det Apple har visat upp kan verkligen revolutionera hur vi använder teknik i klassrummet"

Även om detta öppnar för många möjligheter, finns det också utmaningar att beakta. Tekniken kräver tillgång till de senaste enheterna, vilket kan vara en ekonomisk belastning för skolor och familjer. Dessutom måste vi som pedagoger vara vaksamma på hur dessa AI-verktyg används i klassrummet för att säkerställa att de kompletterar, snarare än ersätter, traditionell undervisning.

Ett konkret exempel på hur dessa verktyg kan användas är när du behöver skapa anpassat undervisningsmaterial. Med AI kan du generera unika quiz och läromedel som är skräddarsydda efter varje elevs behov och kunskapsnivå. Föreställ dig en situation där du behöver förbereda en lektion om klimatförändringar. Genom att använda AI kan du skapa interaktiva scenarier där eleverna simulerar olika klimatpåverkande beslut och ser resultaten i realtid, vilket förbättrar deras förståelse och engagemang.

För dig som lärare betyder dessa verktyg också att du kan generera innehåll snabbare och mer effektivt. Du kan exempelvis få hjälp med att skapa en begreppslista eller översätta material till flera språk direkt på din enhet, utan att någon känslig information lämnar den.

Det är en spännande tid för utbildningsteknologi, och det Apple har visat upp kan verkligen revolutionera hur vi använder teknik i klassrummet. Med dessa verktyg kan vi ge våra elever en mer personlig och engagerande lärandeupplevelse, samtidigt som vi som lärare får tillgång till kraftfulla resurser för att stödja och förbättra vår undervisning.


 

Johanna: Varför sätts det likhetstecken mellan digital kompetens och skärmtid?

Hur har vi kunnat hamna i en situation där debatten inom utbildningspolitiken i Sverige handlar om att digga eller dissa digitalisering? Vad handlar det egentligen om? Och varför sätts det likhetstecken mellan digital kompetens och skärmtid?

Ingen av dessa frågor har såklart ett ensidigt svar, men jag kan konstatera att den onyanserade diggidebatten idag, som sker över huvudet på lärarkåren, inte bara undergräver lärarnas yrkesansvar och kompetens att bedöma vilka lärverktyg som gynnar lärandet bäst, utan fråntar också barn och elever deras rättigheter i enlighet med FN:s barnkonvention.

”idag sjunker vi faktiskt i digital kompetens”

Det är klart att jag fattar att partistrategiska överväganden och medielogikens förkärlek för enkel retorik spelar stor roll till varför de förenklade analyserna och uttryck som ”från skärm till pärm” vinner mark. Men likväl är det faktiskt skrämmande att det får lov att fortgå.

Det finns nämligen gedigen utbildningsvetenskaplig forskning som visar att digitalisering på skolor av hög kvalitet i stor utsträckning präglas av ett intresse för elevers lärande och att när elever får möjlighet att använda både digitala och analoga verktyg så stimuleras elevers talande, läsande, skrivande och undersökande i olika ämnen så att de kan lära sig mer. (Kjällander, 2014; 2016; 2022; Kjällander & Blair, 2021; Moinian, Kjällander & Doris, 2016, Caiman, Kjällander, Norén & Moinian, 2023; Wernholm, Hvit Lindstrand & Kjällander, 2023)

Ändå har vi en utbildningspolitisk debatt som vill förbjuda digitala verktyg för barn och elever i förskola och skola med argumentet att ”se på film och spela dataspel- det kan barnen göra hemma”. Som om det är vad planerad och lärarledd undervisning i digital kompetens handlar om.

Digital kompetens är en av EU:s nyckelkompetenser. Sverige har skrivit under på EU:s mål att 80% av befolkningen skall ha grundläggande digital kompetens och 20 miljoner fler IT-specialister till 2030. Finland, Norge, Schweiz och Nederländerna har redan nått målet. Vi i Sverige ligger sist i Norden på under 70%. Och idag sjunker vi faktiskt i digital kompetens bland äldre och yngre.

Digital kompetens är i grunden en demokratifråga. Det är en förutsättning för att kunna vara fullt delaktig i samhället och ett självklart kompetenskrav i arbetslivet. I veckan släppte Internetstiftelsen en rapport (Digital inkludering och utanförskap i Sverige) som visar att unga i utanförskapsområden har mindre tillgång till det digitala offentliga Sverige än andra unga och att de använder e-tjänster och tar del av svensk medierapportering i lägre utsträckning.

Digital kompetens är såklart inte en fråga om att öka skärmtid på bekostnad av böcker- det handlar om utvecklade färdigheter, kunskaper, kritiskt tänkande och attityder som behövs för att kunna använda och förstå digitala verktyg och tjänster och därmed vara fullt delaktig i vårt samhälle. Att kunna lösa problem, kommunicera, hantera information, samarbeta, dela och producera digitalt innehåll effektivt, säkert, kritiskt, kreativt och etiskt.

Att Skolverket fått regeringsuppdrag att stryka allt vad digital kompetens heter i förskolans läroplan med argumentet att för mycket skärmtid är skadligt för små barn är därför helt fel väg att gå. Det dumförklarar en hel lärarprofession, förvägrar barnen det tidiga lärandet och bortser från den forskning som visar hur viktig utvecklingen av digital kompetens är för barn idag samt hur digitala verktyg på olika sätt kan utveckla lärandet.

Johanna Jaara Åstrand

Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Sveriges lärare.

 

Frågan handlar såklart överhuvudtaget inte om skärmtid – men eftersom alla vi som är föräldrar har problem med begränsningen av just skärmtid hos våra barn så känns det igen och välkomnas i debatten.

Vad debatten borde handla om är vad som krävs för att vi lärare ska utveckla den digitala kompetensen hos alla barn och unga så att likvärdighet gynnas, samverkan möjliggörs, oro skingras, delaktighet ökas och engagemanget i sociala och digitala sammanhang stärks och säkras.

Istället för förbud efterlyser jag en nationell digitaliseringsstrategi för skolsektorn som omfattar såväl tillgänglighet, användning, kompetens, forskning och självklart AI.

För helt ärligt; om inte vi lärare har uppdraget att utveckla barns och elevers digitala kompetens – vem ska göra det då?


Fredrik Söderlund

Fredrik Söderlund, förskollärare och specialpedagog, certifierad Apple Professional Learning Specialist och Apple Teacher.

 

Fredrik: Remisstiden är nu förbi, vad kan vi hoppas på?

När Skolverket våren 2023 skickade ut sitt förslag till ny nationell digitaliseringsstrategi inkom det ca 50 svar från olika instanser och det blir nu väldigt spännande att se hur många remissvar som skickats in, min gissning blir: 300 st. Jag använde givetvis min demokratiska rättighet och skickade in ett personligt svar men jag finns med på ytterligare tre svar.

När jag läser Skolverkets förslag så ser jag utifrån mina pedagogögon att jag inte kan nå målen utan att till och från förstärka undervisningen med digitala verktyg men ser en stor risk om vi avlägsnar kravet på att utveckla adekvat digital kompetens hos barn i förskolan. Det kan leda till ojämlikheter och ökade klyftor. Några barn kommer att ha fördelen av tidig exponering för digitala verktyg, medan andra riskerar att hamna efter. Detta kan förstärka skillnader mellan olika geografiska områden, socioekonomiska grupper och typer av förskolor. Jag anser därför att det i förslaget ska skrivas in:

”Undervisningen i förskolan ska ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen. Barnen ska ges möjlighet att grundlägga ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att de på sikt ska kunna se möjligheter och förstår risker samt kunna värdera information.”

Dessa två meningar utgör en enorm skillnad för likvärdigheten och barnens demokratiska rättigheter – samtidigt som vi följer Skollagen och Barnkonventionen.

"När jag läser Skolverkets förslag så ser jag utifrån mina pedagogögon att jag inte kan nå målen utan digitala verktyg"

Efter en noggrann granskning av Skolverkets förslag till förändringar i förskolans läroplan och konsekvensutredningen, finner jag det svårt att förena dessa perspektiv. Även Skolverket ser en hel del konsekvenser som riskerar vår idag fantastiska verksamhet i svensk förskola. Den mest kvalitativa undervisningen ges i förskolan, genom universitetsutbildade förskollärare som väljer det bästa verktyget utifrån undervisningssituationen och barngruppen. Ibland förstärks lärandet med analoga verktyg, ibland med digitala verktyg. Från min ståndpunkt ska varje verktyg vi erbjuder ge ett mervärde, inget verktyg har ett egenvärde.

Det är viktigare att vi pratar om de didaktiska frågorna och att vi kontinuerligt kompetensförsörjer våra pedagoger, ser över barngruppernas storlek och marknadsför förskollärarutbildningen.

På våra förskolor har vi alltid haft ett starkt engagemang för att utveckla barnens olika kompetenser och det är den enskilde pedagogen som gör den främsta skillnaden, inte lärverktygen. Vi ser olika digitala verktyg som en naturlig del av förskolans miljö, men vi strävar efter att de ska komplettera de traditionella verktygen snarare än konkurrera med dem. När de digitala verktygen verkligen visar sin styrka är det när de möjliggör utforskning, möten, kommunikation och skapande på nya och unika sätt. De fungerar bäst när de samverkar med pennor, färg, lera, naturmaterial och framför allt barnens egna idéer för att skapa meningsfulla och intressanta sammanhang.

Sammanfattningsvis är det avgörande att vi redan i förskolan utvecklar barnens adekvata digitala kompetens. Genom att balansera användningen av digitala verktyg med andra pedagogiska metoder kan vi skapa en trygg och kreativ miljö där barnen kan växa och lära sig i den digitala världen.

Målet är att barnen ska kunna skapa en grund för ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till deras vardag. Detta gör det möjligt för dem att över tid identifiera möjligheter, förstå risker och värdera information på ett medvetet sätt.

Nu väntar jag med spänning på att läsa alla remissvar!


 

Ulrika: Tillgänglighet och inbyggda verktyg.

Ordet tillgänglighet berör. Enligt min upplevelse stör och berör begreppet på olika sätt. Å ena sidan ska samhället vara tillgänglighet, utbildning och skola ska vara tillgänglig liksom arbetsplatser. Å andra sidan är det ibland krångligt att skapa en tillgänglighet i desamma – det kan vara brandväggar, krav på applikationer och kunskap om vad just en individ har för personliga behov av tillgänglighet som skapar hinder. Begreppet tillgänglighet är brett och inbegriper olika perspektiv beroende på individ och situation.

”Ordet tillgänglighet berör.”

Ordet tillgänglighet kan bli enklare att ta till sig om man tänker på engelskans ”accessablitity”, vilket översatt till svenska kan utläsas ”åtkomlig” eller ”tillgänglig” och som då står för: lättförståelig, tillgång, tillträde, åtkomst eller ingång. Men det har rätt och slätt blivit begreppet ”tillgänglighet”. Hur använder vi ordet tillgänglighet?

Är det ett modeord? Är det ett ord som det ”dras till med” när det ska sättas ord på en miljö, analog såväl som digital? Är det något vi vant oss vid till en viss grad och använder slentrianmässigt? Vad innebär det i så fall? Installerbar programvara, molntjänster man ska logga in säkert i eller kanske en fysisk läslinjal? Alla sätt är bra – om de fungerar för individen i den specifika situationen för att ha åtkomst till en personlig fungerade miljö.

Min fundering är hur väl vi använder de inbyggda verktygen i våra digitala enheter för att ge goda, tillgängliga och åtkomliga personliga miljöer? Ges de som verkligen har behovet av en personlig lär- eller arbetsmiljö med stödverktyg verkligen åtkomst till detta? Ger vi stöttning så att alla ges möjlighet att utvecklas i sin fulla potential med stöd av de inbyggda verktyg som faktiskt står till buds? Nu kommer förmodligen en del att reagera med: alla ska lära sig läsa, alla ska kunna skriva, alla ska ges möjlighet att arbeta analogt. –Ja, jag håller med. Alla ska få lära sig läsa, skriva och bearbeta information analogt. Vad jag vill lyfta fram är att det ena utesluter inte det andra. Elever i skolan ska få undervisning i att läsa och skriva. Det ska läsas och skrivas analogt – det är viktig kunskap i en värld där vi producerar mer text än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Men… –Där kommer mitt men.

I en klass med 25–30 elever kommer det alltid att finnas några som behöver alternativ till analoga verktyg. Inte för att undvika att lära sig, utan för att kunna ta till sig kunskap, bearbeta densamma och för att kunna visa sin kunskap. En del personer kommer att ha behov av att använda fler redskap än papper, penna och ”pärm” men det är inte synonymt med att säga att ”ni ska inte …”. Jag menar att det betyder att vi kompletterar verktygslådan. En person med dyslexi kan ha behov av att läslyssna på text, för att ha utrymme i minnet att kunna bearbeta texten och formulera egna tankar om densamma. Öva att läsa ska det självfallet ges förutsättningar till – men inte när det ska inhämtas kunskap. Vid kunskapsinhämtning ska den som exempelvis har dyslexi kunna använda lätt tillgängliga redskap som ger åtkomst till texten.

Jag upplever en oroväckande utveckling i politiken idag som kan gå ut över dem som behöver tekniken mer än andra för att kunna ta till sig och producera text samt vara en del i ett demokratiskt samhälle. I skolor och på arbetsplatser är det viktigt att vi fortsätter att ta tillvara på de möjligheter till tillgänglighet som tekniken ger oss, så att vi inte exkluderar personer från att bli och vara sitt bästa jag samt att kunna delta i samhället.

I den teknik vi har tillgång till idag i smartphones, surfplattor och datorer finns inbyggda funktioner som ger förutsättningar för tillgänglighet – åtkomst till textsamhället. Att installera en programvara idag är inte alltid en nödvändighet. Många funktioner finns redan inbyggda i våra smarta digitala enheter.

Ulrika Jonson

Ulrika Jonson, certifierad Apple Professional Learning Specialist, arbetar med digitaliseringsfrågor i Södertälje kommun.

 
Låt oss ta tre exempel:

  • Diktera text – det kan du göra genom att slå på funktionen i inställningar i din enhet för att sedan diktera vad du vill meddela i ett sms, mejl, på sociala medier eller i en text.
  • Ordprediktion och stavningsstöd är andra hjälpmedel du får tillgång till på ett enkelt sätt.
  • Skanna och få text uppläst – det kan du göra med kameraappen i en iPhone eller iPad precis när du har behovet att använda funktionen för att snabbt få åtkomst till innehållet i en text.

Vart tar dessa frågor om åtkomst till kunskapssamhället vägen i den politiska skoldebatten om skärm till pärm? På detta funderar Ulrika som är lärare, filosofiemagister i specialpedagogik, enhetschef, föreläsare, utbildare och dyslektiker.


Niklas Funk

Niklas Funk, digital and remote education specialist.

 

Niklas: Fjärrundervisning – en innovativ undervisningsform.

Slå upp sidan 47 i textboken, läs texten och titta på bilden om matmarknaden, tjurfäktningsarenan och den spanska restaurangen”, så brukade det låta ”förr i tiden” när jag undervisade i en vanlig lektionssal. Idag har jag förmånen att ibland kunna undervisa på plats, live, mitt i händelsernas centrum på en matmarknad i Spanien. Eleverna får uppleva atmosfären, höra småsnacket, se de färgglada grönsakerna, den spanska lufttorkade skinkan hänga i taket, och intervjua personalen på en spansk restaurang. Min undervisning kan ibland ta eleverna till Spanien i realtid. Det är inget en trollkarl eller en AI kan fixa till ett klassrum, men tack vare fjärrundervisning som jag de senaste fyra åren jobbar med är detta naturligt.

"Mitt finaste minne var den gången en elev tillsammans med sin mamma hade lagat sitt hemlands paradrätt till mig, då föll en tår"

Jag heter Niklas Funk, är anställd av Lycksele kommun, bor i Lund och undervisar i moderna språk-spanska via fjärrundervisning till elever i åk 6-9 i Västerbottens inland. Fjärrundervisning är ett alternativ för att ge elever i Västerbotten möjlighet att lära sig språk som inte finns tillgängliga i deras hemkommuner. Det finns olika skäl till att fjärrundervisning har utvecklats i Västerbotten. Ett skäl är att det kom många nyanlända till regionen år 2015 som behövde lära sig svenska och få stöd på sitt modersmål. Ett annat skäl är att regionen har utmaningar med glesbygd, små skolor och långa avstånd. År 2018 blev det också ett krav att elever i grundskolan och sameskolan ska få lära sig det språk de har valt som språkval senast i årskurs 6. I Västerbottens inland finns det dock inte tillräckligt med lärare med rätt behörighet. Fjärrundervisning innebär att eleverna får lektioner via nätet av en lärare som sitter på ett annat ställe, medan en handledare är med i klassrummet. Regionens mål är att fjärrundervisning ska ge hög kvalitet, likvärdighet och ett brett utbud av utbildning oberoende av var eleven bor.

För dem som tvivlar på distansundervisningens effektivitet och elevernas förmåga att lära sig på detta sätt, är det viktigt att förstå förändringarna som har skett under de senaste fyra åren. Den initiala övergången var utmanande, med annat tempo och kommunikation genom skärmar. Mikrofoner sattes på, traditionella läroböcker ersattes av digitala resurser, och jag som lärare fick anpassa mig till en ny dynamik. Ingen high-five eller ryggdunk på eleverna, i stället fick det bli smileys i chatten och mycket eget läromedel. Genom möjligheten för eleverna att ställa privata frågor i chatten har jag kunnat erbjuda individuell hjälp på ett sätt som inte var möjligt i det fysiska klassrummet. Mina undervisningsmaterial kombinerar både digitala och fysiska resurser för en varierad inlärningsupplevelse. Samarbetet med en handledare i klassrummet har också varit avgörande, med konstant feedback och support för att säkerställa att undervisningen är effektiv och engagerande. Tillsammans i detta team når eleverna högre slutbetyg och betyg i Skolverkets bedömningsstöd i moderna språk än vad mina elever gjort i ett vanligt klassrum på tidigare skolor jag jobbat.

En annan vanlig kommentar jag fått de senaste fyra åren är att man inte kan bygga relationer med elever på distans via en dator. Dagens ungdomar är så pass vana att kolla på en skärm, att följa en youtuber eller prata via zoom. På mina lektioner berättar eleverna om den senaste fotbollsmatchen, vi tjafsar om vilket hockeylag som är bäst, de skickar deras favoritlåtar, de stannar kvar efter lektionen, skickar bilder för att berätta att de har fixat någon ny grej till deras motor i sin EPA-traktor, vi får en väldigt fin kontakt ändå, trots att jag sitter ca 130 mil ifrån dem. Jag har lyxen att två gånger/ termin få hälsa på mina elever, kollegor och deras skolor, åka en runda med deras pimpade EPA-traktorer med alldeles för många wunderbaums och stora högtalare som de tidigare pratat om. Kolla på deras hockeyträning och förlora i armbrytning mot elever men piska dem i rundpingis på rasterna. Jag blir bjuden på surströmming av kollegan som är min handledare i klassrummet. Jag får en annan förståelse för deras liv uppe i norra Sverige när jag får veta att helgens fotbollsmatch ”bara” tar tre timmar enkelväg. Mitt finaste minne var den gången en elev tillsammans med sin mamma hade lagat sitt hemlands paradrätt till mig, då föll det en tår. Det går helt enkelt utmärkt att skapa kontakt med sina elever och kollegor fast jag inte möter dem i korridoren varje dag.

Det finns ingen betydande skillnad mellan traditionell undervisning och fjärrundervisning när det kommer till innehållet, förutom att mina elever kopplar upp sig när de är lite förkylda hemifrån. Ska de iväg och behöver åka bil/buss kopplar de upp sig med sin mobil. De blir helt otroliga på att kommunicera via en chatt och muntlig kommunikation, alla nya tekniska verktyg, dvs framtidens undervisningssätt. Malcolm Byrne skriver i Irish Times hur framtidens undervisning kommer se ut, VR, fjärrundervisning och AI är självklarheter. Han skriver också att utbildningssystemet måste fokusera på verkligheten och att lärare och elever måste vara förberedda på den tekniska revolutionen samt på bästa sätt kunna utnyttja nya hjälpmedel och inlärningssystem. Varför ska vi hindra eleverna att lära sig hur de på rätt sätt ska använda sin mobil? Varför ska vi förbjuda verkligheten när de lever i nuet? Jag har fått äran att fjärrundervisa innan fjärren är en naturlighet i skolan, jag och mina elever kan bara vara glada och utvecklas till att bli ännu mer framtid. Samtidigt måste vi även tänka på hur viktigt relationen och den mänskliga kontakten är mellan lärare elev. Vi är ju trots allt människor och inte några robotar.

Läs artikeln i Irish Times här

Läs mer om fjärrundervisning här och regler kring detta här


 

Anders: En skola för alla med hjälp av AI.

I en värld där teknologins framsteg accelererar, står vi inför en spännande tid där artificiell intelligens (AI) kommer att spela en central roll i utbildningssektorn. År 2024 kan vi förvänta oss att se betydande förändringar i klassrummet, drivna av AI, som inte bara kommer att förändra hur elever lär sig, utan också hur lärare undervisar och interagerar med sina elever.

” År 2024 kan vi förvänta oss att se betydande förändringar i klassrummet, drivna av AI”

Med AI:s framsteg kan vi se fram emot en era där varje elev får en personligt anpassad skolgång. AI-system kommer att kunna analysera elevers prestationer och intressen för att skapa en skräddarsydd lärandeupplevelse. Detta innebär att lärare kan fokusera mer på att vara en resurs i klassrummet, istället för att lägga tiden på ändlöst letande efter material som passar alla elever. Tänk dig att vi äntligen har möjligheten att skapa uppgifter som baseras på elevernas intressen. MA-uppgifter som belyser samma centrala innehåll – men som är anpassade efter olika intressen (ishockey, golf, fotboll, basket eller matlagning etc). Då kan skolan bli en skola för alla.

Det finns två typer av företag som nu drar efter andan i dessa AI-tider: läxläsningsföretagen och läromedelsförlagen. Anledningen till deras andfåddhet är följande. Läxläsningsföretagen har varit avsedda för de som kan betala för den tjänsten. Men med hjälp av AI har man nu möjligheten att bygga sina egna AI-botar. Jag har byggt flera stycken under hösten. Bland annat en AI-bot som hjälper eleverna att plugga fysik. Boten ställer frågor, följdfrågor, ger beröm och är allmänt peppande. Dessutom är den vaken dygnet runt 365 dagar om året, den behöver inte resa och eleven kan bära boten i sin ficka. Det innebär att alla elever har nu tillgång till extra studiehjälp. Inte bara de som har råd att betala för det. Läromedelsförlagen har under massor av år sålt PDF-filer på burk och kallat det digitalisering. Men det är bara datorisering. Digitalisering är när det skapas interaktion som är mer än rätt och fel. Det, eller de, läromedelsförlag som kommer att använda sig av AI i sina tjänster kommer att bli de stora vinnarna.

Är det något jag hatar så är det alla adminuppgifter vi lärare ska göra. Visst vore det nice om någon annan tog närvaron, gjorde uppföljningar, pedagogiska utredningar och mejlade vårdnadshavare? Vi är inte jättelångt ifrån det scenariot. Med de smarta AI-lösningar som finns idag, eller som byggs under tiden du läser denna text, kommer vi ha möjlighet att nyttja potentialen redan under 2024. Genom att avlasta lärare från dessa tidskrävande uppgifter, kan mer tid ägnas åt pedagogiskt arbete och elevinteraktion.

Framstegen inom augmented reality (AR) och virtual reality (VR) kommer att revolutionera utbildningsmaterialen. Elever kan få uppleva historiska händelser som om de vore där, eller utforska vetenskapliga koncept på ett interaktivt och engagerande sätt. Dessa teknologier kommer att göra lärandet mer minnesvärt och spännande.

AI kan också spela en viktig roll i att stödja lärarnas och elevernas välbefinnande. Genom att övervaka arbetsbelastning och stressnivåer kan AI föreslå strategier för att hantera stress eller föreslå när det är dags att ta en paus. Detta bidrar till en mer hållbar och hälsosam arbetsmiljö. Ni vet väl att 50% av Sveriges 15-åringar har stressrelaterad problem – många av dem kopplade till skolstress. Varför inte låta AI hjälpa oss på detta område?

Anders Enström

Anders Enström, förstelärare Lärande grundskola Skapa i Huddinge samt föreläsare.

 

För att förbereda för denna spännande framtid är det viktigt att engagera sig i kontinuerlig professionell utveckling kring AI och dess tillämpningar i utbildningen. Detta kan innebära att delta i workshoppar, onlinekurser eller att samarbeta med teknologiföretag och utbildningsinstitutioner.

År 2024 är inte långt borta, och de AI-drivna förändringarna är redan på väg att bli verklighet. Framtiden för utbildning ser ljus ut, och med AI:s hjälp kan vi tillsammans skapa en värld där varje elev når sin fulla potential.



Monica Cardozo, Apple Professional Learning Specialist.

 

Monica: Differentiering är synonymt med likvärdighet.

Ordet differentiering kan bli lättare att förstå när man tänker på engelska, spanska eller franska. Ordet påminner om “different”, “diferente” eller “différent”. Problemet blir då att konnotationer som associeras till ordet “annorlunda” inte alltid är positiva.

Jag tenderar att använda ord som “unik”, “egensinnig” och “excentrisk” när jag definierar folk som sticker ut. För mig är dessa ord positivt laddade. Jag tror inte att man utvecklar sin fulla potential utan att vara unik, egensinnig och till och med excentrisk. När det gäller undervisning och elever, använder jag ordet “neurodivergent”. Även detta ord är positivt laddat för mig.

Innan vi hade teknik och samhällsstrukturer som möjliggör att vi kan tillfredsställa stora delar av våra behov genom att köpa varor och tjänster, hade vi flocken. För att flocken skulle ha chans att överleva, behövde individerna inom flocken ha olika styrkor, olika förmågor, olika sätt att tänka och olika talanger. Därmed är min hypotes att neurodiversitet har varit avgörande för vår överlevnad.

Individer med dyslexi brukar vara bra på att se mönster och läsa av folk. Individer med ADHD behöver mycket rörelse för att må bra. Individer med OCD kan processa information snabbt för att hitta lösningar. Dessa förmågor och kvalitéer, som var användbara i savannen, är inte alltid fördelaktiga i traditionella klassrum, som är oftast designade för individer som kan sitta och lyssna, för att lära sig nya saker.

I ett klassrum där 20 till 30 elever samlas är det befängt att tro att alla kan läsa text och redogöra, eller lyssna på en genomgång och komma ihåg, eller skriva prov och framgångsrikt visa kunskap.

För att 20 till 30 elever ska kunna inhämta information, förstå det som delges dem, förvandla det till lärande och sedan uppvisa det i form av kunskap, måste klassrummet vara differentierat. Det betyder att man särskiljer, gör skillnader och avgränsar saker. Vi kan tänka på individerna i klassrummet som en flock. För att flocken ska utvecklas, är det bra om individerna har olika förmågor, talanger och styrkor. Flocken håller också ihop och ingen lämnas efter. Därmed blir en differentierad undervisning lika med en likvärdig undervisning. 

Skolan kan inte vara likvärdig om lektionsdesignen utesluter behov, som finns hos flera av individerna i gruppen, redan i början av lektionen.

Tänk till exempel en elev som behöver vara nära läraren för att kunna lyssna på grund av nedsatt hörsel. Om den elevens bordsplacering är längst bak i klassrummet, då är inte skolan likvärdig, eftersom eleven inte har samma chanser som de andra att ta till sig undervisningen. Målet med en differentierad undervisning är försäkra att alla elever kan vara med och lära sig. Alla skillnader och anpassningar måste däremot vara “sömlösa” så att alla eleverna ska vilja ta del av dem. Det beror på att ingen vill bli särbehandlad, även om vi alla är unika. För att kunna uppnå en effektivt differentierad undervisning är digitala verktyg avgörande.

"Skolan kan inte vara likvärdig om lektionsdesignen utesluter behov"

Det första steget för att kunna vara en del av klassrummet är att veta vad man ska göra, vilka steg som ska genomföras, vilket som är det önskvärda resultatet och hur lång tid man har på sig. Det innebär att instruktionerna måste vara tydliga för alla, synliga hela tiden och tillgängliga. Detta är det jag kallar “gemensam bas”.

Jag använder grafik, emojis, symboler, ikoner och ljudinspelningar för att skapa instruktioner. De kan se ut så här:


Jag förklarar aktiviteten för eleverna, använder kroppsspråk, ber dem ge exempel på vilka ord som de förväntas använda, försäkrar mig om att de vet vilket verktyg de ska använda, hur det fungerar med de delar av tekniken de behöver och hur lång tid de har på sig att bli färdiga. Instruktionerna är sedan synliga under arbetsgången. Om jag delar instruktionerna till deras enheter, i till exempel Classroom, brukar jag spela in min förklaring. Ibland använder jag video med min Memoji. Memojis är tilltalande och inte lika personliga som en selfievideo.

Många symboler tenderar att vara universella, eller åtminstone välkända. Därmed, kan elever som saknar ord ta till sig symboler och kommunicera med hjälp av dem. De kan bygga språket med hjälp av bildstöd och ljudstöd. Men också tolka det som förväntas av dem. Tillgänglighet och synlighet gör också att de kan följa upp arbetsgången på ett enklare sätt och de får stöd för sin läsning. Den gemensamma basen frigör tid för att kunna hjälpa de eleverna som behöver individuell uppmärksamhet och ger mig som lärare möjlighet att gå runt och inhämta bevis för lärande, så att jag kan anpassa min undervisning.

Att vi börjar med att diskutera och resonera kring exempel på ord och innehåll de ska använda, hjälper eleverna att komma igång. Detta blir då en “osynlig anpassning” för att säkerställa att “alla är med”. I instruktionerna brukar jag även lägga in “uppmaningar”, som med andra ord är olika fördjupningsnivåer. Min retorik blir i sig ett sätt att differentiera undervisningen.

Digitala verktyg är inte bara ett sätt för eleverna att inhämta kunskap. De är minst lika avgörande för att ge de möjlighet att visa kunskap. Människor är byggda för storytelling, inte för att skriva prov. En iPad öppnar möjligheter för att spela in video, ljud, skapa animationer, presentationer, musik, bilder, grafik och böcker m.m. Därmed kan undervisning erbjuda olika alternativ för att utveckla grundläggande förmågor, som att skriva och läsa, men också ger eleverna utrymme att uttrycka sina kunskaper på sätt som inte är traditionella prov. Tekniken blir ett sätt för eleverna att visa olika prestationsnivåer och men också lära sig i sin egen takt.

Det är en utmanade situation att undervisa 20 till 30 olika hjärnor när man är EN lärare. För att kunna undervisa alla, behöver lektionsdesignen inkludera alla från början, det vill säga, ha en gemensam bas för att underlätta inlärningen för så många individer som möjligt. När läraren använder digitala verktyg kan materialen återanvändas och utvärderas kontinuerligt. Det som inte blir perfekt från början kan förbättras med t.ex. ljud och bildstöd. Det som för en elev inte kanske går bra att uttrycka på video, går bra med en animation. Att alla får utnyttja sina talanger och styrkor genom tekniken, gör undervisningen likvärdig.


 

Ulrika: Att läsa och skriva med möjligheter.

Den 8 oktober var det världsdyslexidagen. En dag då världssamfundet uppmärksammar specifika läs- och skrivsvårigheter samt dyslexi extra mycket. Exempelvis uppmärksammas den här dagen av European Dyslexia Association. Organisationen menar att dyslexi finns överallt i världen, att det påverkar cirka 9–12% av oss och då på olika sätt. Många av dem som påverkas har upplevt misslyckanden under sin skoltid, i högre utbildning och i arbetslivet. Misslyckanden som ofta leder till låg självkänsla och psykosociala konsekvenser för den som inte lyckats utveckla effektiva färdigheter och strategier för lärande.

Idag finns tekniken som kan stötta den som behöver stödet. Stödet finns i tekniken som många har: en smartphone i sin ficka, en surfplatta i ryggsäcken eller en dator i portföljen  – verktyg som kan förändra livet för 9–12% av oss till det bättre. Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) publicerade år 2020 Digitalt lärande för att nå målen  – som är ett stöd för att utveckla goda lärmiljöer, där assisterande teknik och digitala lärverktyg beskrivs som en naturlig del i undervisningen. I skriften lyfter myndigheten fram hur betydelsefull lärarnas kunskaper om dessa verktyg är. Myndigheten skriver även att det är viktigt att föra in stödverktygen tidigt så att dessa blir ett naturligt inslag i skolmiljön.

I Skolverkets kursportal kan lärare ta en kurs i Tillgängligt lärande och digitala verktyg 
för att kunna dra nytta av hur tekniken kan gynna lärandet för sina elever. Vi har intresseorganisationer som Dyslexiförbundet som lyfter fram digitala stödverktyg som en framgångsfaktor i vardagen för sina medlemmar. Ytterligare en organisation som arbetar med förståelse för dyslexi är Prinsparetsstiftelse. Det finns vetenskapliga rapporter om dyslexi samt läs- och skrivverktyg, många framhåller så väl goda som mindre goda effekter. En sak har de flesta dock gemensamt: begreppet motivation.

” På vilket sätt var och en läser kan inte vara det viktigaste. Det måste vara att vi läser som är i fokus.”

Att vi ska ges möjligheter att läsa oavsett vem vi är – är en självklarhet 2023. Det är en förmåga som ger oss grundläggande möjligheter att utvecklas hela livet. På vilket sätt var och en läser kan inte vara det viktigaste. Det måste vara att vi läser som är i fokus. Vi kan läsa på olika sätt. Det måste vara innehållet vi önskar att fler får åtkomst till. Att vi kan ge möjligheten till fler att vara de kompetenta personer de är.

Jag tar några liknelser. En person som är blind uppmanas inte läsa med ögonen. Den får läsa punktskrift eller braille, som det också kallas (efter Louis Braille som själv var blind och uppfann detta sätt att skriva och läsa på). En person som är döv uppmanas inte att prata. Den får använda sig av teckenspråk för döva. En person som talar med stöd av ögonrörelser, ges möjlighet till det med hjälp av teknik. En person med dyslexi kan kanske läsa tryckt text, men inte alltid med behållning eller god förståelse då kraften går åt till avkodning. En person med dyslexi kan ges goda möjligheter att läsa med ögon och öron genom stöd av den teknik som finns idag.

Idag vet vi att litteracitet är en framgångsfaktor för livet, en nyckel till att kunna vara en del av vårt samhälle - en grundbult för att inte hamna i utanförskap. På det pekar såväl myndigheter som organisationer och akademin. Lärare vet att motivation är ytterligare en nyckel till lärande. Kan du läsa, oavsett på vilket sätt du gör det, är vägen till att motivera sig till att läsa inte lika lång. Med allt vi gemensamt vet, gör politiken utspel om att vi ska gå från skärm till pärm i yngre åldrar. 

Ulrika Jonson

Ulrika Jonson, certifierad Apple Professional Learning Specialist, arbetar med digitaliseringsfrågor i Södertälje kommun.

 

Hur var det nu med att införa digitala verktyg tidigt, så att de blir en naturlig del av lärmiljön?

Mina stora frågor blir: Hur många kommer aldrig någonsin att öppna en pärm, eftersom steget till att läsa analogt är för stort? Hur många utesluts från att bli motiverade att uppleva böckernas magi om vi som lärare inte ges frihet att differentiera vår undervisning och ge förutsättningar till lärande för alla? Hur många kommer att stå utanför vårt samhällskontrakt om de inte ens ges möjligheten att bli motiverade till att läsa? Hur ska läsande som är en nyckelfaktor för skolframgång, för studieframgång och för livslångt lärande bli till för alla oavsett hur vi är konstituerade? Undrar Ulrika som är lärare, filosofie magister i specialpedagogik, enhetschef, föreläsare, utbildare och dyslektiker.



Cem Celepli Atci, VD och grundare, Allbry.

 

Cem: Skolan bär ett stort ansvar att motverka och förebygga psykisk ohälsa.

Samhällskostnaderna för psykiatriska tillstånd motsvarar 170 miljarder kronor, det är den enskilt största sjukdomskostnaden i Sverige. Skolan har ett stort ansvar att motverka psykisk ohälsa bland barn och unga. En av de främsta och största riskerna för utvecklande av psykisk ohälsa och depression är skolmisslyckande. Ett viktigt steg för att vända utvecklingen är att elevhälsan moderniseras.

Allt fler barn och unga lider av ängslan, oro och ångest. Ångestsyndrom, hyperaktivitetsstörningar och beteendestörningar samt förstämningssyndrom såsom depression tillhör de vanligaste psykiatriska diagnoserna.

Andelen som äter antidepressiva läkemedel har under perioden 2006–2020 ökat med 30% och även om det sker en långsam minskning av antalet självmord i sin helhet i Sverige, ökar självmordsantalet bland barn och unga. Kännetecknande riskfaktorer för psykiska besvär är bland annat skolmisslyckanden, ofrivillig ensamhet och social utsatthet. Detta skriver Mind i rapporten ”Hur mår vi psykiskt - egentligen? – Minds tempraturmätning över den psykiska hälsan i Sverige 2021”

När jag arbetade som skolkurator i en av Stockholms mest utsatta förorter upplevde jag att orosnivån bland eleverna hade tagit ny fart i förhållande till när jag gick i skolan. Gymnasieeleverna hade svårt att ta hjälpen från mig eller övriga inom skolans hälsoinriktade insatser. Det fanns ett stigma att ta knacka på min dörr framför klass- och skolkamraterna. Jag frågade mig själv hur det kom sig att elevhälsan fortfarande inte hade förändrats i sina arbetssätt.  

"Ett viktigt steg för att vända utvecklingen är att elevhälsan moderniseras."

Ett viktigt steg för att förebygga psykisk ohälsa är att stigmatiseringen försvinner. Psykisk ohälsa behöver det talas mer öppet om och kunskap om vad psykisk ohälsa innebär behövs utbildas i. Jämsides måste verktyg för ökat stöd finnas tillgängligt. Det handlar i mångt och mycket om att kunna identifiera grupper som löper högre risk för psykisk ohälsa och i värsta fall självmord, för att kunna arbeta systematiskt och i god tid rikta insatserna.

Barn och unga har särskilt stora behov av psykiskt stöd. Skolan tillhör barnet och är ungdomens viktigaste plats utanför hemmet. Vi har alla ansvar i att skapa förutsättningar så att våra elever mår bra i skolan. I våras rapporterades att antalet hemmasittare mer än fördubblats de senaste fyra åren och kort därefter släppte Folkhälsomyndigheten rapporten “Skolbarns hälsovanor i Sverige 2021/2022”. I rapporten framkom att det skett en försämring i barn och ungas hälsovanor inom flera kategorier. Bland annat att trivseln i skolan minskat hos både flickor och pojkar i åldrarna 13 och 15 år, att skolstressen ökat i samtliga åldrar, samtidigt som elevsammanhållningen minskat och att fler elever utsatts för mobbning.

Skolan har ett stort ansvar att motverka psykisk ohälsa. I skolan behövs ett hälsopreventivt arbete för att eleverna ska få kunskap om vad psykisk och fysisk hälsa innebär. På samma sätt måste skolan anpassa sitt stöd utifrån vilka förutsättningar eleverna har. Detta för att motverka och minska skolstress, skolmisslyckande och psykisk ohälsa. Genom att i tid arbeta med kunskapshöjning, systematik och riktade insatser minskar risken att behöva ta hjälp av vårdinsatser och professionellt vårdstöd.

I våras genomförde Allbry en enkätundersökning i samarbete med Sveriges Elevkårer. Undersökningen tog plats på Sveriges Elevkårers årliga konferens; Upptakt23. Undersökningens syfte var att identifiera gymnasieelevernas behov av skolans elevhälsa. På frågan om man önskade kunna kontakta sin elevhälsa digitalt svarade hela 78% av totalt 240 gymnasieelever att man önskade digitala kontaktvägar till elevhälsan. Vidare menade endast 2 av 10 elever att elevhälsan på den egna skolan var tillräckligt tillgänglig.

Det var just önskemålen från mina elever om digitala kontaktvägar för kontakt med mig som skolkurator och övrig elevhälsa, som gjorde att Allbry kom till. Jag ville skapa en komplett elevhälsoplattform som underlättade elevhälsans arbete. Arbetssätt som skapade nya möjligheter för skolans förebyggande och främjande insatser, men framför allt en tjänst som spelade på elevens arena.

Ska vi lyckas möta eleverna så måste vi också lyssna på just eleverna.


 

Fredrik: Att förbjuda skärmar är helt fel väg att gå.

I tio år jag arbetat som utvecklare för digitaliseringen i förskolan. Mitt huvudsakliga uppdrag vänder sig mot Västerås stads förskolor men sedan jag blev certifierad Apple Professional Learning Specialist har jag också haft förmånen att besöka många kommuner och förskolekoncerner runtom i landet. Jag känner att jag har gjort skillnad för hur vi tänker kring digitaliseringens utveckling som skett enormt snabbt inom förskolan.

Det är inte många år sedan som en pedagog i förskolan inte ens utrustades med ett eget digitalt verktyg. Detta har varit en självklarhet inom skolan sedan digitala verktyg började finnas på marknaden. De digitala verktygen ska användas till det som kan göra dem till acceleratorer för barns och elevers lärande. Vi pedagoger måste dock också följa med i utvecklingen och se möjligheterna med AI m.m. Inom förskolan är det fortfarande många som inte känner sig trygga med verktygen och här behöver vi fundera mycket över kompetensutvecklande insatser.

I juni kunde vi läsa en fantastisk debattartikel i SvD, skriven av bland andra Susanne Kjällander. Den lyfte fram något som jag brunnit för under hela min tid som utvecklare, nämligen den eviga debatten kring skärmtid. Givetvis fick artikeln kommentarer, bland annat från Hugo Lagerkrantz. Efter det kunde jag inte vara tyst så jag klev också in i debatten och skrev till honom.

”Vi kan inte blunda för vår läroplan och samhällets utveckling.”

Det blir så snedvridet när forskare och politiker med flera som inte har besökt en förskola idag lägger sig i debatten. Det är lätt att hänvisa till kognitionsforskning och hjärnforskning m.m. men man måste också se till kontexten i dessa forskningar. Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och det förhåller vi också oss till i förskolan. Det arbetar vi kontinuerligt med genom olika kompetensutvecklingsinsatser som föreläsningar, kurser, boksamtal, seminarium och återkommande diskussioner på APT:er m.m.

I förskolans läroplan står det bland annat tydligt att vi ska utveckla barnens adekvata digitala kompetens. Det är viktigt att man vet om att ingenstans i vår läroplan nämns iPad eller andra lärplattor – inga digitala verktyg nämns. Dock kan vi i läroplanen, LpFö18 läsa:

”Undervisningen i förskolan ska ske under ledning av förskollärare och syfta till barns utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden. Förskollärare ska leda de målstyrda processerna och i undervisningen ansvara för att

• omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet,

• planering och genomförande utgår från läroplanen och från det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig,

• spontant uppkomna aktiviteter och intressen, vardagliga aktiviteter och rutiner i förskolan blir en del av undervisningen, och

• utveckla pedagogiskt innehåll och miljöer som inspirerar till utveckling och lärande och som utmanar och stimulerar barnens intresse och nyfikenhet samt håller kvar deras uppmärksamhet.”

Det står vidare i LpFö18: ”Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar. Hur förskolan organiserar utbildningen, hur barnen blir bemötta samt vilka krav och förväntningar som ställs på barnen bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska därför organisera utbildningen så att barnen möts, leker och lär tillsammans, samt prövar och utvecklar sina förmågor och intressen, med samma möjligheter och på lika villkor, oberoende av könstillhörighet.”

Jag kan givetvis fortsätta med olika citat från vår läroplan men det jag vill ha sagt är: Låt oss professionella medarbetare i förskolan fortsätta få välja de verktyg som vi anser bäst för undervisningsstunden! Vi väljer alltid verktyg som vi anser förstärka och göra undervisningen så lustfylld och kreativ som möjligt. Ofta gör vi det analogt men ibland vi ser att digitala verktyg kan förstärka undervisningen och då är det vår skyldighet att välja dessa verktyg.

Fredrik Söderlund, förskollärare och specialpedagog, certifierad Apple Professional Learning Specialist och Apple Teacher.

 

Vi kan inte blunda för vår läroplan och samhällets utveckling. Dock behöver vi sätta en strategi för digitaliseringen i förskolan och se över vår kompetensutveckling. Men också föra en dialog om vad som står i läroplanen och hur vi tolkar den. Vi måste ha ett tydligt ”varför” när vi väljer våra verktyg men låt oss sköta vår profession. Det är vi som är utbildade för detta och det är vi som dagligen arbetar med att få varje barn att växa utifrån sin potential.

Jag välkomnar därför politiker som Lotta Edholm och Fredrik Malm med flera till Västerås förskolor. Ett studiebesök hos oss i verkligheten skulle öka deras förståelse, varför vi väljer de digitala verktyg vi erbjuder barnen. Att ett barn sitter själv med en lärplatta är högst ovanligt i förskolans verksamhet, vi professionella pedagoger väljer ansvarsfullt de verktyg som passar individ, barngrupp och aktuellt projekt.

Att vi använder exempelvis Polyglutt vid högläsning är för mig en annan lärandesituation än den som görs i knät eller i soffan med en pedagog. Vid högläsning via reflektionsskärm kan alla se, alla kan vara delaktiga, vi kan zooma in på olika saker i boken och då språkbada i synonymer m.m. Vi ritpratar, samtalar, utmanar och reflekterar på våra reflektionsskärmar. Vi sjunger, skapar, leker, går på upptäcksfärd – och detta både analogt och digitalt. Läroplanen är tydlig med att digitaliseringen ska förstärka undervisningen och det är vi som är proffs på att göra dessa val.

Sedan finns en mängd andra digitala verktyg som vi använder, främst är det digitala mikroskopet som tillsammans med en lupp och ett analogt mikroskop blir ett tillägg vid exempelvis en skogsutflykt. Med det digitala mikroskopet kan vi fota/filma och vi kan då fortsätta med undervisningen kring det vi kikar på i skogen hemma på förskolan osv.

Ett besök och jag är övertygad om att de då skulle förstå att förbjuda skärmar är helt fel väg att gå. Vi ska utveckla våra strategier och satsa än mer på kompetensutveckling, tack för ordet!



Belmina Omerhodzic, förstelärare på Stenkulaskolan i Malmö som är en av Sveriges Apple Distinguished Schools.

 

Belmina: vi behöver fokusera
på 
ett livslångt lärande.

Den 21 maj i år publicerade Sydsvenskan artikeln ”Anpassningar för elever och krävande föräldrar har blivit ett monster ”. Kommentarsfältet fylldes med åsikter om curlade barn som har extra anpassningar för att de inte ska ha några krav på sig.  Alla barn, precis som vuxna, har olika behov och lär sig på olika sätt. En del genom att skriva, andra genom att läsa eller lyssna.

I varje klassrum finns det 25 individer som ska ta till sig och visa kunskap. De har ungefär en timme på sig innan de ska vidare till nästa lektion för att göra samma sak. Rasten mellan lektionerna är sällan lugn utan präglas av hög ljudnivå och massor av intryck. Det minsta vi kan göra för de här individerna är att ge dem förutsättningar att klara av att faktiskt ta till sig och visa kunskapen på det sätt som passar dem bäst.

I Sydsvenskans artikel följde en lång lista med exempel på extra anpassningar. Tanken som slog mig då var hur vi på Stenkulaskolan har kommit vidare med det här arbetet. Ett av våra åtaganden utgår från att skapa en ”tillgänglig lärmiljö” där ledning och stimulans är ledord. Flera av de här extra anpassningarna gynnar alla elever och kan göras med hela gruppen. Exempel på det kan vara att man som lärare använder sig av IKT som accelerator för pedagogiken. Vi har gett eleverna möjlighet att ta till sig kunskaper i form av text, ljud, bild eller video.

 

"Alla barn, precis som vuxna, har olika behov och lär sig på olika sätt. En del genom att skriva, andra genom att läsa eller lyssna."

 

Jag har en elev i mitt klassrum, vi kan kalla honom Emil. Han har drömmar, en vilja och en förmåga att klara av skolan. Det har inte alltid varit lätt för honom och intresset styr. Emils intresse är matlagning. Det är ofta moroten för att få honom att göra skoluppgifterna. När vi i svenskan jobbade med sommarprat så pratade han om sina drömmar om att bli kock. Han skrev, han spelade in och började skapa en kokbok - han var kreativ! Det var inte många anpassningar som behövdes göras under de lektionerna för jag känner mina elever, jag vet vad de behöver och vad de brinner för! Uppgiften var differentierad och anpassad med stödstrukturer så att alla kunde ta till sig uppgiften men även genomföra den och vara stolta över något de hade skapat.

Varje svensk skola har någon form av digitala verktyg som de jobbar med. Utformar man uppgifterna differentierat så att eleverna både kan ta till sig och visa kunskapen på det sätt som passar dem bäst, så slipper man göra flera olika uppgifter. Man får dessutom mer planeringstid till annat och till att arbeta formativt.

På tal om att arbeta formativt så kommer vi till det här med prov. En av de extra anpassningar som berördes i artikeln var att eleven ska bedömas med bedömningsuppgifter under lektionstid. Personligen så förstår jag inte varför prov är nödvändiga. Vem är de till för? För eleverna blir det bara ett stresstillfälle där de dagen innan sitter och matar in faktakunskaper för att visa det vid ett tillfälle för läraren. Därefter går de vidare, får en summativ bedömning och en bokstav på vad de har visat. För läraren blir det bara ett underlag för att sätta ett betyg på eleven.

Vi behöver istället fokusera på ett livslångt lärande. Vi behöver vässa de förmågor som eleverna kommer ha nytta av i framtiden. Vi vet redan nu att ChatGPT kan ge oss svaret på det mesta, men förmågor som att uttrycka sig, samarbeta och att vara kreativ kan AI inte servera oss. Och det är dessa förmågor som kommer efterfrågas i framtiden. Jag menar inte att vi alltid gör allting rätt och lyckas med allt men det handlar definitivt inte om curlande utan om att vi strävar efter att känna våra elever och att skapa förutsättningar för alla. För att de ska lyckas. För lyckas eleverna så lyckas vi!